storiesaboutjb

__________________________________________________

- Sarah! Vakna nu, din sömntuta, haha! Sa mamma och satte sig vid min sängkant och klappade mig på kinden.

- Mmm, vad är klockan? Sa jag halvt sovandes.

- Den är tio nu och frukosten är serverad, jag och pappa väntar där nere.

- Ah jag kommer snart..

Jag gick upp och bytte om till mjukiskläder, gick på toa och skrattade åt mig själv när jag kollade i spegeln. Jag ser fan inte klok ut på morgonen! Tänkte jag.. Och varför var mamma sådär "extra" snäll? Plötsligt kom jag på varför... Fan hon skulle ju berätta något idag ju! jag ser på henne att det är något allvarligt så jag fick snabbt en klump i magen! Vad som helt, bara inte någon dött!

Jag gick ner och satte mig vid bordet:

- Godmorgon gumman! Sa pappa utan att släppa blicken från tidningen.

- Hej gamla gubbe, haha! Skrattade jag tillbaka. Jag älskade att reta min pappa, han är så go han!

- Sarah, jag och pappa har något väldigt viktigt att berätta och vi vet inte riktigt hur du kommer reagera på det här men vi lovar dig att vi inte kommer tvinga dig till något men vi hoppas verkligen på att du säger ja till det här! Sa mamma och tittade in i mina ögon hela tiden. Pappa la undan tidningen och tillade:

- Gumman, vi gör det för familjens bästa men som sagt, vi kan inte tvinga dig..

- Men säg då?! Frågade jag ivrigt men ville ändå inte höra det för det kändes ändå inte som att det skulle vara så poitivt.. jag började skaka och få tårar i ögonen för jag var så jävla nervös!

- Jo det är såhär älskling.. Jag har lixom... fått ett jobb befodran på mitt jobb som ger oss hur mycket pengar som helst om jag tackar ja till det.. men vi måste lixom... flytta härifrån då..! Sa pappa och jag såg hur nervös han var.

- Men va?! Vart?! Halvskrek jag med gråten i halsen!

- Gumman ta det lugnt nu, vi har lovat dig att vi inte tvingar dig till något, jobbet är i Atlanta, vilket betyder att vi kommer bo väldigt nära din farmor och farfar (Peter, Sarahs pappa var nämligen från Atlanta och hans föräldrar bor kvar där)

Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta det här för jag är ändå en väldigt känslig person så jag började gråta allt vad jag kunde och sprang ut. Sprang tills jag knappt visste vart jag var längre. Hamnade i en skog och där satt jag i nästan en timma och bara funderade. Det pep till i telefonen, och jag hade tre nya sms, ett från bella, ett från mamma och ett från.. Justin.

- MEN VARFÖR SKA MITT LIV VARA SÅ JÄVLA JOBBIGT?! skrek jag det högsta jag kunde och hoppades på att ingen hade hört mig..

Jag hade inte hunnit tänka så mycket... bara på en sak, mina två bästa vänner. Hur FAN skulle det bli utan dem?! Bella och Cassie, dem två bästa kompisarna jag någonsin haft, visserligen var det typ dem enda jag umgicks med här men ändå, hur fan ska jag klara mig utan dem?! Min mormor var död, men morfar då?! Ska han bara vara kvar här helt själv då eller?! Visserligen så klarar jag att bo långt ifrån farmor och farfar men det är inte samma sak! Jag är ju fan uppväxt med morfar..! Och Bella & Cassie då..

Jag la mig ner i mossan och började gråta igen, men sen plötsligt kom jag på en sak! Atlanta.. var det inte där Justin bodde?! Jag sken genast upp som en sol! Och känslan om att allting var på topp gick igenom hela min kropp, för typ tre sekunder.. Sen började jag tänka på morfar, Bella och Cassie igen... Fan.

Jag beslöt min ändå för att börja gå hemmåt, och snacka med mina korkade föräldrar, visserligen tvingade dom mig inte att flytta men vad ska man göra lixom? På vägen hem kollade jag mina sms, mamma undrade vart jag var och när jag hade tänkt att komma hem men jag orkade inte svara henne. Jag var ju ändå påväg hem. Bella hade smsat:

Jag svarade:

Justin skrev till mig:

Det värmde verkligen till i hjärtat av att veta att han var min. Och jag var hans. Han gillade mig av alla miljontals tjejer, det var helt sjukt! Jag tror jag älskade denna killen alltså.. Jag svarade:

Jag fick tillbaka ett oroligt sms men jag sa att han inte behövde vara orolig. När jag kom hem pratade jag med mina föräldrar och de var tydligen väldigt glada av att se mig.. jävla töntar, tänkte jag. Jag frågade vad FAN dom hade tänkt göra med morfar och gissa vad dom töntarna svarade?

- Han ska givetvis hänga med oss! .. Om du nu säger ja till detta alltså.. Vi lämnar inte kvar han här och eftersom han kommer så bra överrens med farmor och farfar så ska vi fixa ett ställa för honom nära dem.

Det lät ju ändå bra, för OM jag nu säger ja så har jag ju bara en sak till att oroa mig för... Mina bästa vänner, jag frågade dem hur de hade tänkt när det gällde dem och dem svarade:

- Jaa.. det är väl egentligen det största problemet.. men givetvis ska vi fixa biljetter varenda lov du har så att du kan resa hem till dem och vi kommer få så mycket pengar om vi tar detta jobbet så vi kan köpa biljetter till dem så att dem kan resa till oss med. På så sätt kan ni ju ibland träffas på helgerna med. Men vardagarna blir du ju utan dem..

Okej det där lät väl ganska nice att vi kommer tjäna så mycket! Det hade jag inte tänkt på... men vadå ska jag börja i en helt ny skola då?! Med helt ny kultur?! Jag känner inga, och är inte jättesäker på engelskan? Jag frågade mamma och pappa och dom svarade snabbt:

Jo grejjen är att vi redan har pratat med Pattie om detta, men Justin vet inget, och vi ska flytta så nära dem så att du kommer isf gå på en privatskola, och det är den skolan han går i när han inte har mycket med hans sångkarriär på gång och så.. Så hur roligt kommer det inte bli att gå i en skola med självaste Justin som du verkar gilla, haha? Sa pappa och gjorde någon konstig min som han trodde var flirtig.. tönt.

Asså nu känns allt faktiskt helt okej, privatskola tillsammans med Justin där det inte alls var många barn, det verkade helt sjukt roligt! Och jag antar att min engelska kommer bli grym på bara några månader.. Men jag måste verkligen prata med Bella och Cassie nu, hur fan ska dem reagera? Jag kommer lipa hela tiden, det är en sak som är säker, och dem kommer ALLTID vara mina bästa vänner! Och Justin kommer det ju bara bli roligt att berätta för, det betyder ju att vi kommer umgås HELA TIDEN, precis som jag ville.. Jaja, nu måste jag ringa tjejerna...

_______________________________________________